Ängen var full av vackra blommor och högt gräs.
Omsluten av en majistätisk skog, som såg ut att ha funnits där för evigt.
Mossa prydde varje sten och varje träd. Allt passade in, perfekt anpassat för varandra.
Jag kunde inte tänka mig en vackrare plats än den här.
När morgon solen lyser över ängen, hur det glittrar på gräset av daggen som blir kysst av solen.
Hur blommorna ser ut att dansa med varandra i en evig vals.
Hur vinden viskar om den hemlighet bakom skönheten med träd kronorna.
Jag skulle aldirg vilja lämna denna plats.
Men livet fortsätter, alla naturliga behov kommer ikapp, tiden försvinner aldrig.
Den fortsätter att ticka, för varje andetag man tar, för varje steg man tar.
Tiden rinner iväg, ostoppbar.
Livet fortsätter utan att stanna, varken tiden eller livet bryr sig om vad som händer med människor, djur och växter.
Det fortsätter, man åldras, natt blir till dag. Tiden tar aldrig slut.
Tillslut sitter man inför dödsbädden och väntar på att få sova in i evigheten.
Och här på ängen har tiden stannat. Stannat i evigheten.