Här ska ni få läsa min lilla berättelse jag skrev om Lina och min skola =D haha

Det var en gång en liten tjej, som kallades för Lina. En dag satt hon i sin skola - KG -. En skola för att förlora kilon. Lina var alltid mobbad av sina klasskamrater, då hon bara vägde 54 kg, och de andra i klassen vägde över 80 kg. I klassrummen, i stället för stolar och bord fanns det motionscyklar och ett litet inbyggt bord så att man kan träna medan man studerar.
Lina tog alltid i mest i klassrummet, svetten sprutade från hennes armhålor, panna och rygg. De andra barnen i klassen var tvungna att ha på sig galonbyxor och regnjacka plus ett paraply för att inte bli ner stänkta i Linas äckliga svett.. 
En dag fick de andra eleverna nog och gick till rektorn för att berätta att de vill att Lina ska bli utslängd från skolan. Men Lina tog fram handklovor frånsin bakficka och låste fast sig i motionscykeln och svalde nyckeln.
rektorn tog fram en svätsmaskin för att svätsa bort lina från cykeln. Men då började lina gråta. Lina tyckte att de var  orättvist. Och hon sa att sverige var ett fritt land och att hon fick gå på vilken skola hon ville. Då började alla skratta åt Lina.
Stackars Lina. Stackars ynkliga lilla Lina. Ensam i en stor skola bland feta och finniga människor.
Men Lina vägrade byta. Hon gillade att träna bort det lilla fettet hon hade på kroppen under lektionstid. Det har alltid varit Linas dröm att väg under 40 kg och det gick bara  att nå genom att studera på KG.
Så Lina krokade fast sig i cykeln återigen, fast denna gång tog hon hjälp av extra super strong lim, och satte det på sina armar.
Men då tog rektorn fram en såg och började såga itu Linas armar. Blodet strutade på rektorn fina kostym för 30,000 kr. Då fick rektorn nog och släppte sågen och lät Lina sitta på cykeln med armarna halvt bortsågade och ihoplimmade.
Lina blev glad när hon såg på rektorn som hade blod över hela sig och hon började skratta. Hennes skratt ekade i hela skolan och de andra eleverna började skrika och gråta för att lina fick vara kvar på skolan.
Lina hade äntligen vunnit över de feta och finniga eleverna på skolan! =D

Ängen var full av vackra blommor och högt gräs.
Omsluten av en majistätisk skog, som såg ut att ha funnits där för evigt.
Mossa prydde varje sten och varje träd. Allt passade in, perfekt anpassat för varandra.
Jag kunde inte tänka mig en vackrare plats än den här.
När morgon solen lyser över ängen, hur det glittrar på gräset av daggen som blir kysst av solen.
Hur blommorna ser ut att dansa med varandra i en evig vals.
Hur vinden viskar om den hemlighet bakom skönheten med träd kronorna.
Jag skulle aldirg vilja lämna denna plats.
Men livet fortsätter, alla naturliga behov kommer ikapp, tiden försvinner aldrig.
Den fortsätter att ticka, för varje andetag man tar, för varje steg man tar.
Tiden rinner iväg, ostoppbar.
Livet fortsätter utan att stanna, varken tiden eller livet bryr sig om vad som händer med människor, djur och växter.
Det fortsätter, man åldras, natt blir till dag. Tiden tar aldrig slut.
Tillslut sitter man inför dödsbädden och väntar på att få sova in i evigheten.
Och här på ängen har tiden stannat. Stannat i evigheten.